HISTORIA

 

Stafsjön 1810.

Då vi svänger in mot Västanvik från stora vägen Motala-Askersund åker vi över ett stort kärrområde. Detta är den nordvästra delen av Stafsjön som försvann genom ett delvis misslyckat torrläggningsföretag i början av 1800-talet . I öster kan man följa den gamla sjöns strandlinje om man åker den gamla vägen Medevibrunn Medevi säteri Nydalen.

Här låg gården 1) Vestanvik på samma plats som den gula fastigheten Västanviksvägen 57 ligger i dag.
"Viken Vika" var det gamla namnet på Odensbergsviken. På östra sidan låg gården 2) Östanvik .
På den västra sluttningen har det funnits grundrester av en backstuga vars läge är utmärkt med en röd rektangel på kartan ovanför Vestanvik.
Kartan ritad 1714.

De första gårdarna i området var "VÄSTANVIK och ÖSTANVIK
Gården Västanvik på västra sidan Odensbergsviken "Viken Vika"



Kvarnbyggnaden som låg i dammområdet. Kvarnhjulet var beläget på andra sidan när kvarnen var i funktion med vattenkraft. Fotot lånat av Västra Ny Hembyggdsförening.

Hur ett vattendrivet kvarnhjul kunde se ut, bilden till höger.
 
Uppgifterna är hämtade från en skrift av Gunnar Samuelsson
"RÅBOCKARNA FRÅN HARGE SAGA OCH SANNING"

Sjöfart och skeppsbrott på Vättern.

Om den förhistoriska sjöfarten på Vättern vet man inte så mycket. Lämningar efter stenåldersfolk i norra Vätternområdet kring Hammar och vid sjön Alsen samt på Vätterns näst största ö Stora Röknen liksom längs den östra stranden vid Harge, Omberg, Gränna och Visingsö påvisade att en primi­tiv sjöfart måste ha förekommit. Under senare tid förekom bevisligen kontakter mellan Vätterns östra och västra områden, och stenåldersfolken hade sina offerplatser i Harge, Nässja, Lunna, Ullevi (Askersund) och Skövde, Hästholmen i öst samt Hjo och Karlsborg i väst var förmodligen huvudorter för en primitiv och djärv sjötrafik.
Under senare bronsåldern och järnåldern skedde en fastare samhällsbildning, men byar organiserades egentligen inte förrän efter år 700. Under vikingatiden förekom säkert livlig sjöfart betingad av handel med diverse varor samt då och då av inrikespolitiken. Fartygen kan ha varit knarrar och snäckor och från Vätterns naturliga hamnar lastades och lossades skinn, kött, säd, bär och möjligen trä och sten. I Vätterns överallt klara och syrerika vatten var fisket givande. Det utfördes förmodligen i dubbla ekkanoter med en-krokar, mjärdar eller ryssjor tillverkade av vide.

Vätterns sjötrafik anslöt till rikets kungsvägar (Eriksgatan).
Sjöfarten på Vättern vid början av 1800-talet var mycket livlig, galeaser, skonerter, jakter och råbockar seglade över hela sjön med allt slags gods. För mindre frakter svarade snipor slängor, storbåtar eller byabåtar från Visingsö liksom för fisket. Snipan var en båt på upp till 7 meters längd och dess form var anpassad för Vätterns krabba sjö. Den användes för lokalt fiske och fraktade på hösten bär sk. "krösebåt"
Folke Dahlberg säger i sin underbara bok "Vättern".
Det var inte bara lingon som seglades över sjön. Alla slags skogsbär, hasselnötter (som såldes för 25 öre kannan), skamstör, träkol till kopparslagarna, bark till garverierna, risknippen, vispar och liljekonvaljebuketter fraktades ned till stranden i skrindor, dragna av stutar.
De smäckra odäckade sniporna lastade ett ton.
Lingonkorgar på hundra liter ställdes i rader, lutade mot varandra, och över dem lades tofterna som landgångar. Det gällde alltid att stuva så att östagflaken (andra bottenlappen eller durken från stäven räknat) blev fria. Vid hårt väder hakades stänkskivorna (skvättbord) fast vid väderborden.Skepps- och båtbyggeriet florerade runt hela sjön men kanske mest runt Hjo kusten, på Visingsö och från Motala norrut. Man känner i dag efter en inventering, mellan 30 och 35 ställen där båtar byggdes.
När Göta kanals västgötadel 1822 blev färdig.
Detta innebar, att Vätterns segelskutor och galeaser kunde utsträcka sina färder till Nordsjön och tio år senare for man genom östgötadelen in i Östersjön. Redare och färgstarka skeppare Vildsvensken, Storljugarn, Brevikaprästen från Munksjö, Lemunda, Harge, Vadstena, Askersund, Karlsborg, Jönköping och Forsvik befor haven med sina galeaser.
Men långt in på 1900-talet kunde man se dessa; de flesta försågs med dieselmotorer. Det hjälpte tyvärr inte. Den sista galeasen, Don Carlos - senare omdöpt till Vitö byggd 1891 i Sjötorp vid Vänern. Kvar finns nu bara minnet av en fin flotta av fartyg och vraken på Vätterns botten.
Skutorna bogserades genom kanalen medelst oxar, hästar och besättning. Mot mitten av 1800-talet kom de tekniska framstegen i form av ångare - drivna av propeller och hjul - och började allvarligt konkurrera med segelfartygen.
Vättern kan vara en hård och obarmhärtig sjö.
Sjön kan snabbt piskas till ett rasande furioso. Tragedierna har varit många men den som stannat kvar i minnet hos nutidens människor är väl Per Brahes förlisning 1918. Minst ett åttiotal relativt stora fartyg ligger sjunkna i Vättern. Listan är intressant och framgår bredvid bifogade karta. I listan över vrakplatser finner man här och var benämningen "råbock". Detta var ett förmodligen från 1700-talet härstammande lastfartyg, en speciell typ vars ålderdomliga byggnad och segelsättning, speciella last och dramatiska final väckt intresse i muntlig tradition. .
Råbockarna.
Genom fornlämningar och gamla avbildningar vet vi, att det enda slags segel, som ursprungligen förekom i de nordiska länderna, var råseglet. Ännu så sent som vid övergången mellan sexton och sjuttonhundratalen var enligt Dahlbergs Svecia verk snedseglet en sällsynthet, som icke förekom på andra farkoster än sådana av uppenbarligen holländskt ursprung, rundgattade och försedda med svärd. I Stockholms yttre skärgård användes råseglet ganska allmänt som segel ända till ungefär imitten av förra århundradet, och i Blekinge förde de s.k. vrakekorna allmänt råsegel i en ännu senare tid. Nu är dock i vårt land råseglet helt och hållet ur bruk för mindre fartyg och båtar.

Vid norra ändan av Vättern.
där öppna sjön börjar övergå till den skärgård, som sedan fortsätter upp till Askersund, ligger Harge by. Till byn hör några fyndigheter af urkalksten som bönderna sedan förhistorisk tid under namn limsten brukat avsätta till i närheten af Vät­tern belägna masugnar, särskilt de vid Taberg, men även till kalkbränning vid platser, där kalksten för sådant ändamål kunde finna avnämare, särskilt Jönköping. Bönderna bröto stenen vidlediga tillfällen och körde på vintern ned den till stranden, for att på sommaren själva segla den till den hamn, där den skulle levereras.

För utförandet av sjötransporterna.
Byn var indelad i lag, som vardera underhöll en skuta ett slags roslag alltså. Ursprungligen var lagen och skutorna 8 st. Byn hade sin egen skeppsbyggmästare, som ledde nybyggen och reparationer och därför erhöll betalning, mat och handräckning efter urgammal beräkningsgrund. Bondkvinnorna vävde segelduken af hemmaspunnet och hemmavuxet lin, och varje gård hade sina våder i seglet att underhålla, hvilket gjorde att seglen fick ett mycket brokigt utseende. Bysmeden smidde uråldrig ankarkätting med långa länka. Ankare tillverkades sannolikt i Aspa bruk.

Besättningen.
Två man på varje skuta valdes alltid av bönderna själva, för ingen annan förstod att sköta de egendomliga grejorna på dessa egendomliga farkoster.
Bönderna kallade sina storbåtar "råbockar", tydligen med anledning av råseglet, men i de norra Vätterhamnarna hade de fått öknamnet "hargepesar". Sannolikt är "pese" från franska paysan som betyder "bonde"
Råbockarna byggdes på klink med mycket breda plankor i bordläggningen, öppna utom i aktern, där det var en kajuta med en eldstad. Över det öppna lastrummet gick i fören och tvärs förstärkning av fyra balkar, på vilka de plankor, som användes vid lastning och lossning, lades för att underlätta förbindelsen längs båten.

70 tons last.
En råbock lastade omkring 1600 centner, ca 70 ton, men hade då inte mera än
omkring 40 cm, fribord, vilket föreföll vådligt litet för ett odäckat fartyg, som
skulle befara ett så stort och lättrörligt vatten som Vättern. Man hade dock aldrig
hört talas om att någon råbock blivit nedbruten af sjön.

Masten stöttades av stag och tre vant på vardera sidan.
Storefall var skuret genom skivgatt i masten. För att hålla rån till masten, då seglet hissades eller bärgades, användes en surk af krokväxt mareabjörk. Vid bidevindsegling Iitsades stående liket till staget medelst på lämpliga platser på liket anbragta sejsingar. Råbockarna var dåliga kryssare men löpte lätt undan för förlig vind. De elva milen mellan Harge och Jönköping seglades under någorlunda gynnsamma förhållanden vanligen på 7-8 timmar.
Till följd av ändrade metoder vid järntillverkningen inskränktes tackjärns blåsningen vid Taberg under senare hälften a 1860-talet allt mer och bönderna själva kallade sina storbåtar "råbockar” med anledning av råseglet. Följden härav blev, att den ena råbocken efter den andra lades upp, såldes som pråm eller for byggdes och riggades om till slup för att sättas in i annan fraktfart.

Skeppsbrottet på Röknen 1871.
På hösten 1871 återstod endast fyra råbockar: Elgen, Styrbjörn, Snäckan och Norden. Dessa hade i sista veckan av november i sällskap med slupen Orion gjort en av de vanliga resorna till Jönköping och på fredagen begett sig på hemväg. Det var svag bris, som på kvällen stillnade ut, varför Norden, Elgen och Snäckan ankrade under Sved udden, medan Styrbjörn och Orion, som var i täten, hann in till Hjo. På lördagsmorgonen ämnade dessa ligga stilla för den svaga brisens skull, men lockades ut för ett svagt sydligt drag, och hela den samlade eskadern drev under dagens lopp så sakta mot sundet mellan Röknen öarna, som nåddes i skymningen.
Det hade nu börjat snöa så tätt, att sikten var mycket dålig, varför den äldsta af skepparna, som var eskader chef, ropade: "Nu ankra vi och segla hem i morgon bitti. Under det att den ena båten efter den andra kom upp på den kända ankringsplatsen norr om stora Röknen, slog vinden om till nordan och tilltog så småningom i styrka. Temperaturen föll till omkring 10°under noll, och vinden ökade under nattens lopp till kanske den allra svåraste storm, som rasat på hela adertonhundratalet. Råbockarna började driva mot land, fastän masterna kapades, drev den ena efter den andre upp på land och slogs sönder utom Elgen, som hade den turen att driva klar för udden ut i sundet mellan öarna samt där få skydd för sjön, att den låg still för sitt ankare.
Till följd av att det är ganska djupt vatten ända intill stranden där förlisningen skedde, kom alla utom en man på den strandade slupen Orion. Han låg ihjälslagen i lastrummet, men ingen hade sett hur det gått till. Räddning var emellertid inte fullbordad. Alla var utmattade av ansträngning, blöta och genomfrusna. Kylan var sträng och vägen genom skogen upp till gården täckt av djup snö. Under dagens lopp lyckades den ene efter den andre ta sig dit upp, delvis krypande.
På gården bodde endast en skogsarbetare Dahlgren med sin syster. De bringade de i det ömkligaste tillstånd varande skeppsbrutna all möjlig hjälp och sökte upp och släpade hem efterliggare, som inte orkade ta sig fram till gården själva. Denna fasans advent söndag, då den siste var införd i stugan, alla mer eller mindre sönderslagna, frostskadade, förfrusna och sorgsna över lidna förluster.
Den ihjälslagna karlen hade icke egentligen tillhört besättningen på båtarna utan följt med till Jönköping för att köpa sig ett väggur till julen, Detta, ett åttkantigt s.k. skeppsur, som var omsorgsfullt inpackat i en dyna, blev sedan egendomligt nog tillvarataget och visas ännu såsom en märkvärdighet i Harge.
Det dröjde åtta dagar, innan de skeppsbrutna återhämtat sig så pass, att de kunde föras hem till sitt, men endast två av dem återvann full hälsa. Den ene av dessa, Gustaf Engdahl, gjorde sig besvär att möta mig på Röknen för att utvisa strandningsstället och berätta sin historia på platsen, vilken han icke besökt sedan olycksdagen.
Då han skulle fotograferas, ville han hålla i handen ett timglas, den enda sak han har kvar efter sin förlorade skuta, och som han tagit med för att visa mig.

Texten från Folke Dahlbers bok "Vättern" Troligtvis publicerat i "Från Skog Till Sjö" 1914 av General C.Lemchen.

Sjunkna skepp i Vättern

 

Följande sammanställning är uppgjord av Harry Karlsson, Aspa-bruk.

1. Jakten ”Fram”

2. Råbocken ”Helena”

3. Sluparna ”Tor” och ”Bull” Galeasen ”Felix” och pråmen ”Maja” Bastedalsviken, jakterna ”Ejdern” och ”Stina Ros” söder Bastedalsviken galeasen ”Karl-Gustaf” utanför Bastedalens fyr och pråmen ”Colga”i Hargeviken

4. Slupen ”Lisa”

5. Slupen ”Kolena”vid Olshammars sågverk och Verner von Heidenstams kutter utanför Dimmestorp

6. Råbockarna ”Styrbjörn” och ”Norden” vid St. Röknen och ”Snäckan” adventssöndagen 2 dec 1871. Slupen ”Orion” som ingick i sällskapet havererade senare vid Lakaskär. Segelpråmen ”Vulcan” havererade vid Lakaskär 1889

7. Galeaserna rims ”Elida”,”Eden”,”Simon” ”göteborg” och troligen ”Nordstjärnan” i Forsaviken och galeasen ”Göteborg” närmare bestämt utanför Rå.

8. Sluparna ”Senobia” och och ”Jenny” (delvis upphuggna)

9. Okänd slup väster Tängan och slupen ”Dorothea” på Pingstafton 1889 vid St. och Lilla Röknen troligen bärgad.

10. Folke Dahlbergs båt vid Kyrkogårdsön och okänd Råbock i Sörhamn.

11 . Okänd slänga med malmlast från Bölets gruvor söder Granrvik och okänd båt vid Omboöar.

12. Galeasen ”Högsbyn” och jakten ”Vega” i Odensbergsviken. segelpråmen
 ”Vålberg” galeaserna ”Svea” och jakten ”Tora” vid Skanholmen, Medevi slupen ”Norden” och okänd vid Boön och slupen ”Viktor” vid Aspholmen.

13. Okänd slänga vid Kavlebäck, slupen ”Fridinord” vid Gåsnäsviken och okänd slunga vid Klinten, Lemunda

14. Okänd båt väster ön Fjuk, ångaren ”Byälven” vid Fjuk slupen ”Tor” från Brevik öster Fjuk, ångaren ”Kung Ring” norr Erkerna, kalklastad okänd slup sydväst Sandön och okänd slup nordost Sandön

15. Galeasen ”Måsen” utanför Klubbudden, slupen ”Alvida” vid Käverön okänd slup i farleden, slupen ”Hulda” vid Råssnäs slupen ”Elida” vid Bispmotala, slupen
”Lilla Viktoria” galeasen ”Selma” och okänd slup i inre delen av Motalaviken.

16. Galeasen ”Kerstin”, sluparna ”Karl-Artur” och ”Evy” vid Karlshults brygga (upphuggna)

Länk: Folke Dahlberg Sällskapet
Moje på Boön har även en egen sidlänk "Boön"

Moje Byström föddes i Hjo den 30 augusti 1911. Han kom med sin familj till Boön utanför Medevi 1917. Mojes far hette Verner Holmberg och hans mor Axelina Byström, och så systern Annie. Dom bosatte sig i torpet på nordostsidan. Verner byggde sig sedan ett eget hus på sydsidan av ön 1928. Far och son kanske inte var dom allra bästa vänner alltid? I slutet på 1930-talet flyttar Moje och hans mor från Boön och bosätter sig i ett brygghus i Västanvik, halvbrodern skulle köpa Boön. Men det visar sig att han inte klarar av det. Annie och Moje köper Boön 1939.
Verner avled 1941 av en matförgiftning efter att ha ätit för gammal fisk.
Moje är den ende som varit fast bosatt på en ö i Vättern under de sista decennierna. Stugan Moje bodde i var från 1700-talet. Det finns ingen elektricitet på ön, men ett vinddriven generator gav möjlighet att se svartvit TV och till en elektrisk lampa. Stugan värmdes genom att elda med ved. Moje var en egen person, som valde sitt sällskap. Passade det inte honom kunde han bli tvärilsk. Sin skolning fick Moje i Medevi skola och folkskolan i Nykyrka. Han tog sig dit med båt eller gick över isen. Han fick tidigt hjälpa till med familjens försörjning. Moje byggde modeller avfartyg som trafikerat Vättern bland annat av Motala Express, Byälven som sjönk vid Fjuk 1937 även Per Brahe som han skänkte till Kanalmuseet i Motala liksom ett vackert segelfartyg.
Nerskrivet av Folke Dalberg vid ett besök på¨Boön.
Brevet antagligen författat av Mojes far Verner Holmberg