Ett besök med bild och text.
Översatt efter en skrift av : Ingemar Antonsson
M o j e   B y s t r ö m
När Moje Byström var sju år, fick han börja skolan uppe i Medevi. Det var att ro till Odensbergs brygga och så traska upp för backen.
Vissa dagar var det så dåligt väder att det var svårt att ta sig till Odensberg, då fick han stanna hemma.
Så blev han nio år och började folkskolan. Nu skulle han gå ända till Nykyrka skola en skolväg som tog flera timmar. Tur var det säger Moje att man inte gick mer än varannan dag.
Det hände på höstkvällarna att det berättades sagor för barnen när de var små. Och vi kan berätta en av dem om Trollet som bodde i Jätteberget, som ligger i gränsen mellan Kalvsjö och Åsens ägor nere vid Vättern.
Trollet hade bett en fiskare i trakten att han skulle ro honom till Fjuk. Fiskaren skulle möta upp vid Jättebron.
När fiskaren kom dit bad trollet att han skulle hjälpa honom lasta i en hel massa hasselspön i båten.
Vad ska du med alla hasselkäpparna till undrade fiskarn? Jo det ska du nog bli varse, svarade trollet, jag ska at till Fjuk och klå upp spökena därute:
Så begynte färden. Först gick det bra att ro, men jn närmare trollet och fiskaren kom Fjuk ju tyngre blev det.
Fiskaren såg även att båten gick allt djupare i vattnet. Plötsligt hörde han viskningar, det var spökena som satt runt om på relingen, och de viskade:"Ro inte hit, ro inte hit" - men trollet röt: "Ro du bara fiskare, de ska få se hur hasselpåkarna ska valsa på Fjuk i natt".
När de äntligen var framme vid Fjuk sade trollet: "Nu är det du som skyndar dig i land, annars kan det gå dig illa".
Fiskaren rodde allt vad han var värd och lade till vid Erkerne.
Med nöd och näppe kom han iland, då det började blåsa upp. Och plötsligt var det full orkan, det var trollet som lät hasselkäpparna valsa på spökenas ryggar.

1)

En fiskares liv i norra Vätterns skärgård.
Anteckningar, efter ett besök hos Annie och Moje Byström, som bor på Boön i norra Vätterns vackra skärgård vid Drottningviken.
Det är Moje som har lämnat de flesta uppgifterna.
Vad inte Moje vet om båtar och fisket i denna delen av sjön är inte värt att veta.
Både på fars och mors sida har de tillbringat sina liv på sjön Vättern.
Boön som syskonen Byström bor på, är på 14 hektar, skogsbevuxen med vackra vikar, och från klipporna har man en strålande utsikt ut över Vättern.
Vem är nu Moje Byström?
Jag har varit fiskare hela mitt liv - säger Moje - bott på Boön i över sextio år med ett kort avbrott.
Jag och min syster Annie har otaliga gånger suttit och svirvlat röding på Vättern.
Ibland har vi fått några rödingar, men det är många gånger vi varit ute förgäves.
Nappar det blir intresset stort, då känner man inte om blåsten tjuter och regnet piskar, man är så inne i fisket, glömmer både tid och rum.
Det är många sikar och abborrar som fastnat i Mojes nät under årens lopp, och arbetet att ta upp näten har varit påfrestande.
Annie låter mig inte gå ut ensam, säger Moje hon har alltid varit med i båten. I regn och rusk har hon kämpat; det är märkligt att hon orkat med, hon har ju haft hjärtfel hela sitt liv, och är klen för övrigt.
Frågar man Moje hur han ställer sig till religion svarar han: Jag bodde alldeles för långt från kyrkan, så jag gick aldrig och läste. Förresten hade jag aldrig kunnat bli konfirmerad, jag hade inga kläder som passade.

2)

De första finkläderna jag ägt var när jag tjänade så bra att jag kunde köpa dem själv då var jag sjutton år.
Men visst tror jag att det finns något som beskyddar den enskilda människan, t ex när man är ute på ett stormigt vatten och vittjar sina nät, det är väl ingen tvekan om det.
Moje har aldrig gått på grund med sina båtar, ej heller fallit över bord inte nämnvärt förlorat några nät ute på Vättern.
Så visst finns det en skyddsängel.
Tillbuden av olyckor har varit många, men det har slutat lyckligt.
Annie , hon är religiös , säger Moje. Det har hon varit sedan hon i ungdomen bodde uppe i Sarga.
Trots att det sällan blir några kyrkobesök, går det bra att behålla den tron som hon fått i barndomen.
Annie är i dag 83 år , Moje är 71.
Många avundas oss, säger Annie och Moje, att vi bor på Boön alldeles ensamma, ja på sommaren har vi ju sommargäster.
I alla år de bott på ön har de saknat alla bekvämligheter. Inget vatten och avlopp eller vc det var utedass i kyla och mörka vinterkvällar.
Elda med ved i kamin och järnspisen, det är inget att vara avundsjuk på.
Men ett är säkert, den omtanke som syskonen byström har om varandra, ja den omtanken är sällsynt i dag, och det känns tryggt på något vis att sitta vid köksbordet ute
på Boön och höra syskonen berätta om sitt live på en ö i norra Vättern.
Jag har nog varit för snäll, säger Moje , och det har människor utnyttjat, och avundsjukan på att vi två syskon 1939 köpte ön av far och är ägare av den i dag, den avundsjukan förstår jag mig inte på. Det är sådana saker som många gånger grumlat glädjen för oss här på Boön.
Det är flera som varit ute och velat köpa ön av oss, och de har varit så närgångna, jag förstår inte hur de ens kommit sig för.

3)

Vi har ju bott hela vårt liv här.
Vi har nästan blivit som två enslingar. När vi kommer till stan känner vi oss till en början osäkra, bland allt folket i varuhusen.
Vi skulle nog för länge sedan tänkt att flytta, nu är det försent.
Visst bor vi i en idyll och så nära naturen vi kan komma, men jag tror inte det finns någon som ville byta med det liv vi haft, när det kommer till kritan.
Annie sitter en vinterkväll när jag kommit över isen till Boön vid köksfönstret och tittar efter rådjuret som dagligen kommer fram och äter av utlagda äpplen. Rådjuret var tamt och inte rädd för varken Moje eller Annie.
Annie och Moje har bestämt att när de är borta en gång, då skall Boön tillfalla "Jerringfonden" och deras önskan är att små barnafötter skall trampa stigarna denna ö och vilda lekar i en orörd natur och barnens` skratt skall ge liv även i fortsättningen..

Släkten Holmberg
På 1860-talet hette torparen ute på Sandön i Vättern Henrik Holmberg, som bodde där med sin familj.
Det lilla torpet gav inte så mycket, Henrik hade extraförtjänst genom att segla sin "slänga" Hertigen.
Han fraktade lite av varje med sin båt, det var ju på den tiden trafiken var stor på Vättern.
Det var små båtar och stora kanalbåtar som seglade förbi Sandön dagligen.
Grus och tegel fraktade Henrik bland annat till Motala och Vadstena.
Henrik kom till Sandön som torpare år 1857 från Hammar där han var född 1836.
År 1860 gifte han sig med Kristina som var lika gammal som Henrik.
Ute på Sandön kom torparfamiljen att växa. Kristina hade en flicka innan äktenskapet som hette Hulda.
Så kom barnen - Karl 1861, Frans 63, Gustaf Adolf 65 och så Moje på Boöns far Johan Verner den 15 augusti 1867.

4)

Så var det Ernst 69, Harry 72 och till slut Agnes som föddes 1876.
Stugan var full av ungar, och pojkarna lär varit ute och seglat med Hertigen på Vättern vid mycket unga år.
År 1871 förliste tre fartyg utanför'Röknen öarna, det var de två "råbockarna" Snäckan och Älgen. De var utan last då de varit i Jönköping. Det var söndagen den första advent. I sällskap hade de en slup, Orion som Engdahl varit och hämtat i Jönköping. En man lär ha fallit ner i skansen och omkommit. Det var Orions första och sista resa.
Råbockarna Snäckan och Älgen bärgades och byggdes om och fick namnen Svea och Riktor.
Barnen fick tidigt vara med far Henrik ute och fiska. Verner var bara sex år då han fick börja ro båten, och det var inga vänliga ord eller order fadern gav - "Gud nåde dem" om de höll fel kurs.
Sandön var torp under Lindenäs, och ägaren tillika med brukare var på den här tiden sergeanten Karl Nylander.
Henrik Holmberg hade en dräng - Adolf Johansson, han var tio år äldre än Henrik, men var hela Henriks liv trogen dräng och gjorde antagligen de tre dagsverkena för torpet Sandön hos Nylander på Lindenäs.
Det var stor trafik med båtar förbi Sandön, en sensommardag förliste två råbockar utanför ön, det var Norden och Styrbjörn. Senare en solig höstdag var Henrik och några av hans söner ute och sökte vrakdelar efter råbockarna. Henrik lär på dagen blivit genomsvett, lade sig på kväl­len i focken och låg där hela natten. Den natten var det frost och han förkylde sig och fick lunginflammation.
Den 25 november avled han ute på Sandön, efterlämnande hustru och åtta barn, två flickor och sex pojkar. Den äldste sonen var 17 år och lilla Agnes bara 1 år. Själv blev Henrik endast 41 år gammal.
Fattigt hade de haft det förut och värre blev det nu.
En del av pojkarna gick på sjön - någon for till Nordamerika.

5)

Johan Verner Holmberg
Verner Holmberg som var elva år då fadern dog kom med tiden att bli skeppare på olika kanalbåtar.
Roxen hette en kanalbåt Alvida en annan, färden gick vid flera tillfällen ända upp till Sundsvall.
Han gifter sig med flin Sofia Häll och bosatte sig i Varamon, de flyttade sedan till Visingsö. Så kom famil­jen till Hjo, då hade de fyra barn, där blev hustrun sjuk och intogs på Hospitalet.
På den tiden fanns det ju ingen sjukförsäkring, utan Verner fick betala dryga kostnader för hustruns vistel­se på Hospitalet, så dryga att han själv med sina fyra barn och sin hushållerska Axelina vart vräkta från det lilla hus de bodde i.

Året detta hände lär varit1912. Vad skulle Axelina nu göra, inget tak över huvudet - inte kunde hon tillåta att barnen gick bort på auktion för den som betalte minst för dem.
Själv hade hon en liten på ett år - Moje - vars fader var Verner Holmberg.
Skeppare Verner som aldrig tidigare ägt egen båt, kom över en skuta som bar namnet Madonna, denna skuta skulle i flera år bli hemmet för barnen - Holmberg och Axelina Byström och hennes lille son Moje.
På hösten fuktigt och på vintern dragit och kallt var det ombord på den lilla skutan. Verner lär sagt någon gång till Moje: Det var ett under att den gamla skutan Madonna höll ihop.
Så kom Verner Holmberg år 1917 till Boön, och det gamla torpet där skulle bli deras hem.
Moje fick som sexåring ro fader Verners roddbåt när han lade ut och tog upp näten. Missade han någon gång, röt fadern i: Ser du inte pojk att du ska hålla babord:
Moje lär aldrig hört några vänliga ord från fadern.
Det var så förr säger han, fader Verner hade själv blivit uppfostrad på samma stränga sätt, barnen skulle lära sig att arbeta tidigt, vad blev det av dem annars?

6)

Fiskaren hade aldrig varit med om en så svår orkan någonsin i sitt liv.
Det kanske inte var så lätt att sova för Moje efter en sådan godnattsaga.
En gång var det så hårt väder, att passagerarfartyget Frej som gick mellan Askersund och Motala, nära nog gick under, året var 1918, det stormade så att Vättern riktigt röt: Månne var det trollet - tänkte Mola - som var ute Fjuk och klådde up') spöken.
Passagerarbåten Frej kom ut i det svåra ovädret och var åt att gå runt och hamna i, Lemunda, men kaptenen fick upp honom på rätt köl, och de kunde ta si 'till Motala, men ej tillbaka, förrän dagen därpå, på grund av det svåra ovädret. Moje som skulle hämtas vid bryggan av fadern var med båten till Motala, där stod Moje och undrade hur han skulle ta sig hem till Boön.
Detta år 1918 var det som Per Brahe gick under vid Hästholmen. Tjugofyra personer omkom.
Utanför Erkerne sjönk Kung Ring samma år, och på Boön kunde de plocka upp livbojar och en och en halv kutting dricka samt lastbryggor. Ja till och med en klocka som Moje och Annie har i sitt rum, härstammar från Kung Ring.
Mor Axelina Byström och Moje fiskade när de kom åt, det var inte sötebrödsdagar, första världskriget rasade, det var fattigt och eländigt lite varstans runt Vättern.
När Moje var tolv tretton år, var han med sin bror Sven som hade en liten skuta som lastade åtta ton. det var ett enda "råttbo" säger Moje - skutan hette Vega.
Vi lastade grus som 4kulle levereras till Vadstena, han köpte och sålde till olika kunder.
Det var att först rassla och så lasta med spade i skottkärra. Cirka fem kubikmeter tog skutan.
När arbetet var färdigt, sade Sven till Moje: Gå ner i skan­sen och sätt på kaffepannan.
När jag tittade ner i skansen bubblade och fräste det:
Det kom vatten från alla håll, och jag blev förskräckt säger Moje, som ropar till Sven: Vi tar in vatten och vi sjunker nog snart:
Prat - säger Sven - sätt du på kaffet så kan du sedan pumpa läns.

7)

En morgon vaknade jag av att vattnet kluckade där jag låg. Jag tittade upp och fick se mina skor flyta ikring vid fotändan av bänken jag låg på - till huvudgärd hade jag järnspisen.
Jag ruskade i Sven: Vakna - det är fullt av vatten, vi sjunker snart - ropade jag:
Sven tittade på mig och sade: Det är inte så farligt, jag var vaken klockan tre inatt, och då stod vattnet rätt högt då också, det har inte kommit in så mycket sen dess, men du kan ju börja pumpa läns.
När Moje var sjutton år köper han sig egen båt, en bohuslänning, Juno hette den, dålig knappast segelbar, uren Möt gjorde den - säger Moje - det blev min första och sista lastbåt, den lastade 30 ton.
År 1928 bygger Verner Holmberg sin egen stuga uppe vid Skrakviken - som i dag i folkmun kallas Skräckviken.
Moje och hans mor Axelina bor kvar i den gamla torpstugan vars första del var uppförd på tidigt 1700-tal.
Moje fiskar röding vid Björkholmen, det var nog den bästa förtjänst jag haft, jag tjänade fem kronor om dagen.
Rommen av rödingen sändes till Bastedalens fiskodlingsanstalt - säger Moje.
Fem år var han med på detta rödingfiske, de begynte kloc­kan sex på morgonen, jag var tvungen att gå upp klockan fem och laga till lite mat. Den mesta maten bestod av röding - kokt och halstrad. Så var det att hålla på till klockan var sex på kvällen, då var det att laga till lite gröt, det blev lite väl enformigt med bara röding. När gröten var uppäten var det att laga redskap till tio elvatiden, då var det dags att krypa till kojs.
Två gånger i veckan skulle Moje frakta rödingen till Lil­la Rökna, där den skulle vägas, därifrån till Bergön och ankra vid stora Koviken, då var klockan över tio, och de fick sova några timmar till klockan tre hos Helge Ahlvin. Klockan sex skulle vi vara vid Björkholmen då fisket åter begynte.
Jag vart rik första året jag fiskade röding - salter Moje - hela hundra kronor hade jag i min hand. Jag kunde första gången i mitt liv köpa mig en begagnad kostym, så jag kun­de visa mig för folk.

 

8)

Jag hade tidigare aldrig ägt några finkläder.
Det är märkligt - säger Moje - berättar man om sitt liv för folk i dag, tror de att man berättar sagor, men sådan var inte bara min ungdom - utan även många andras.
Det är ett hälsosamt och härdigt liv att vara fiskare - säger Moje - man kommer så nära naturen.
När man är på sjön är man aldrig ensam, det är liksom något, som alltid finns i ens närhet, som ej går att förklara.
I slutet av trettiotalet flyttar Moje och hans mor från Boön, och bosätter sig i ett brygghus vid Västanvik - halvbrodern skall köpa Boön och bli sin egen.
Men det skulle visa sig att han inte klarar sig, huset han bor i är nära att ramla samman, och han har inte mat för dagen.
Fadern - Verner Holmberg - sänder då bud till Moje att han vill att han skall återvända till Boön.
Annie och Moje köper Boön år 1939 då det åter är dags för ett nytt världskrig.
Tiderna är dåliga, men Moje fiskar och står i och han får vara glad att de har mat för dagen.
En höst när stormen dånar och regnet piskar, kan han räkna samman kapitalet de skall leva på en hel vinter - trettio kronor:
Nu har de ju alltid lärt sig att ta vara på vad naturen ger och lägga upp förråd, som räcker minst fyra månader.
Vissa vintrar kan vara så besvärliga, då isen varken bär eller brister, då är det bra att ha ett lager med det nödvändigaste.
Annie - säger Moje - är alltid med ute när jag fiskar. Hon vill inte att jag skall vara ensam.
År 1943 bygger Moje en ny båt, han är inte rädd för att ge sig på stora arbeten.
Det är roligt - säger han - att bygga båtar. Roddbåtar har jag byggt flera, men någon motorbåt hade jag aldrig byggt förr.
Moje åkte till Olshammar och tog ut virke, han sade till dem: Pengar har jag inte att betala med, men om jag läm-

9)

Moje åkte till Olshammar och tog ut virke, han sade till dem: Pengar har jag inte att betala med, men om jag läm-
nar lite fisk då och då, och ni sätter resten på en räk­ning, kan jag då få ta virke till en båt? Visst gick det bra:
En tennkulemotor köper han för hundra kronor, och en vac­ker dag kan han sjösätta sin farkost, som än i dag inte har något namn.
Femhundra kronor kostade materialet allt som allt, och nå­gon räkning från Olshammar har det inte kommit.
Han var aldrig riktigt nöjd med mitt "skeppsbyggeri".
När jag frågar Moje vad som varit hans största fångst svarar han: Det var nog när jag på 16 nät fick upp hundra kilo sik.
När det gäller röding har vi - Annie och jag kanske kommit upp i tjugo kilo på en dog.
Annie är väldigt glad i djur, och vi hade getter förr här, och de var hennes bästa vänner.
Den vinterkvällen jag satt vid )'köksbordet och intervjuade Annie och brodern Moje, sitter Annie och tittar ut genom fönstret, hon väntar på att rådjuret skall komma fram och äta sin kvällsvard, som Moje tidigare på dagen lagt ut.
Jag har en tid varit rorgängare på. Motala Express säger Moje, men det var inte så givande som att fiska, men jag har förstört mina axlar med fisket, nu för tiden har de maskiner som drar in näten, jag har dragit alla för hand och det hämmar sig i längden, kroppen blir utsliten.
Det mesta antal nät Moje haft vax cirka hundra stycken. Men trots detta har jag aldrig fått så mycket på en gång som då jag endast hade sexton nät.
I dag - fortsätter han - har fiskaren här trehundra nät. Men fisken tara minskar här uppe i norra delen av Vättern.
Kanske det late är så underligt, då det i dag finne hundratals fritidsfiskare som vardera har mycket fler nät än jag någonsin haft som yrkesfiskare.
Jag vet inte riktigt - fortsätter Moje - hur folk är skapta i dag, det mesta de tänker på är fritiden, och att de skall komma över saker och ting blott för egen del.

10)

Jag har en båtmodell som Gunnar Friman i Medevi har i sin ägo berättar Moje. Sammanställaren som är nyfiken - kan inte låta bli att besöka Friman och titta på båtmodellen.
Gunnar Friman är väl först lite misstänksam, när jag kommer, han känner inte igen mig, men så med ens minns han att vi träffats, och att han själv uttalat sig i boken "Från förr till nu" - och då blir han pratsam - visar se­gelfartyget med de många masterna som Moje på Boön tillverkat.
Friman berättar om hur han i sin ungdom var med och seglade på Vättern.
Zeus hette ett segelfartyg, det lastade 160 ton och hade fem besättningsmän ombord plus den 80-årige kaptenen.
Vi seglade på Finland med detta fartyg - säger Friman, i kanalen drogs fartyget av oxar och ibland av hästar.
Vidare var Friman med på segelfartyget Ingeborg och hon var den första som hade hjälpmotor och på så vis kunde gå självständigt på kanalen. Skepparen hette Karl Larsson.
Friman var en gång med om ett haveri, det var slupen Thor som gick på grund utanför Vadstena, besättningens tre man fick gå i livbåten. Alla klarade sig trots att det var hård sjö.
Låt oss gå tillbaka till Moje och Annie på Boön.
Moje kommenterar Frimans berättelse med att säga att Ingeborg var byggd nere vid Göta Älv.
Ja - vi kunde nog sitta i många timmar och tala om fartyg som i dag är ombyggda och seglar nere i Medelhavet. Hägern var ett sådant fartyg, det byggdes om för flera hundra tusen, och lär i dag segla på Medelhavet.
Bele var också ett ombyggt fartyg, som i dag lär ligga vrak vid ett korallrev på sydligare breddgrader.
Detta är ett axplock bl. a ur två människors många gånger mödosamma liv på en ö i norra Vättern.
Det har varit angenämt och berikande att få göra deras bekantskap.
Från Ingemar Antonssons text.

Moje Byström född 1911 död 1995.