MOTALA Rättsväsendet 1800 tal.
Måns skräddares handel med sill på landet och därigenom har han gjort sig skyldig till lagbrott.

För förseelsen dömdes Måns Skräddare till 40 skillings böter, vilket troligen översteg hans ekonomiska möjligheter. Sannolikt fick han "sitta av" böterna som det hette. För den tidens landsbygdsbefolkning var det otänkbart att köpa sill eller andra livsförnödenheter av gårdfarihandlare. Hantverk och handel var förbehållna borgarna i staden och reglerades genom skråförordningen och andra lagbestämmelser. Först 1846 upphävdes skråtvånget och 1864 tillkom lagen om näringsfrihet. Bestämmelserna om borgarnas handelsprivilegier är förklaringen till bötfällandet av Måns Skräddare. Under de närmaste åren - under 1600-talets andra årtionde bestraffades vid Motalatinget en rad olika brott, slagsmål. äktenskapsbrott (kallat hor pa den tiden), hcmfridsbrott, snatteri och ärekränkningsbrott. I böter utdömdes under en femårsperiod 431 daler och 4 1/2 öre. Straffet för ärekränkning, förtal och smädelse kallas i saköreslängderna "läpagäld". Ordet har ett gammaldags och egendomligt ursprung. I äldre tider fick den som dömts för ärekränkning gå baklänges ur tingssalen och slä sig själv för munnen för att markera, att vederbörande bort hålla tand för tunga. Studiet av gamla rättsprotokoll från gångna tider ger vid handen, att såväl brott som straff mycket skiljer sig från dem, som förekommer vid våra dagars härads- eller radhusrätt. Trafikmål i nutida mening förekom givetvis inte, men av protokollen framgar. att manga slagsmål hade sin upprinnelse på dåtidens smala och däligt underhällna vägar och ridstigar. Det hände ofta, särskilt i tjällossningstider, att vägfarande brukade stanna på svårframkomliga ställen på vägarna och träta om vem ..,om skulle vika at sidan för mötande fora. Då togs lätt de hårda orden till och så blev det rättssak. Nykterhet var ett okänt begrepp på den tiden och fylleri bestraffades inte.

1634 handlade Motalatinget ett mål, som berörde vår bygd och som väckte stort uppseende på sin tid. Nämnda år heter det i rättens handlingar "blev ransakadt för ett dråp, som Capellanen Hr Niels Laurentii i Winnersta på sin hustru begått hafver" Herr Nils var kaplan (närmast hjälppräst), och sålunda en betrodd och känd man. I akterna heter det. att Hr Niels hade tagit sin bössa och gått ned till sjön (förmodligen Boren) för att skjuta änder. Hans hustru ville gå med, och så skedde. När de kommit till sjön och in i stugan, satte sig hr Niels på en stol för att laga fyrstenen på sin flintbössa. Under tiden stod hans hustru vid härden och gjorde upp eld. Av någon oförklarlig anledning slog hanen igen, skottet brann av, och Niels hustru fick hagelsvärmen genom huvudet, så att hon "föll på golvet och aldrig mer talade ett ord''. Domaren hette Haqvinius Hökk, och av redogörelsen för förhandlingarna framgår att han var en välvillig man och hyste stor medkänsla med den olycklige Capellanen. På frågan från rättens ordförande svarade herr Niels i "stor ängslan och bedrövelse, att han inte kunde komma ihåg, om han medan han var ute i markerna hade uppspändt låset, utan detta skett mot hans vilja att det slogs lös".

Rätten tog detta i betänkande. Och så föll utslaget, vilken här nedan återges som ett exempel pt, 1600-talets domsskäl:
"I. Allden stund Herr Niels och hans hustru hafva haft hvarandra så kära, som några äkta folk i världen kunna hafva. " Var bössan uppspänd, då han kom in i Stufvan och av honom oförmodligen slogs lös.
3. Låter han sig sin hustrus död så bitterlig till sinnes gå, likasom han uti samvetsängslan"
4. Är han en enfaldig, stilla och from person och alltid hafver varit, som hans förmän i Linköpings consistorio och alla människors vittnesbörda en gudfruktig man.
5. Tillägga hennes föräldrar Hr Niels icke har någon misstanke för sin dotters viljebaneman.
Blcf därför av uppräknade skäl detta dråp av våda pröfvat och dömt efter I kap. i brottmålsbalken''. ?

 
 
NATURDOKTOR NICKLAS i LID
En legendarisk naturdoktor
En av de märkligaste gestalterna från köpingens och Motala stads tidiga historia
var den berömde naturläkaren Nickolaus Andersson, mest känd under namnet
Nicklas i Lid. Min redogörelse för denne i vida kretsar uppskattade mans levnad och
verksamhet är i stort sett grundad på de uppgifter jag erhållit från en nära släkting
till, den märklige naturdoktorn.
Nicklas i Lid var född den 26 februari 1817 i Nedra Lid, Västra Ny socken.
Föräldrar var frälsehemmansägaren Anders Petter Nilsson och hans hustru Anna
Kajsa Jönsdotter. Familjen var stor, och Nicklas fick tidigt själv tjäna sitt bröd, först
som skogsarbetare och sedan som brännmästare vid brännerierna i Nedra Lid, Stora
Hals och Näs. 1859 hade han gift sig med Augusta Carolina Tinnerholm, och några år
senare byggde han ett eget hem, Gärdsnäs, i hemsocknen.
Från sin mor var Nicklas innehavare av en del recept, och med hjälp av dessa och
de grunder i läkekonsten han inhämtat av modern började han i blygsam skala hjälpa
vänner och bekanta vid sjukdoms- och olycksfall. Verksamheten växte efter hand.
Han fick stort anseende, och man började kalla honom "Bendoktorn". Namnet var
välförtjänt, ty Nicklas visade stor skicklighet, då det gällde att bota benbrott och
andra skelettskador.
Som bevis på det förtroende han åtnjöt, kan nämnas, att alla apotek expedierade
hans recept. Genom sina lyckade kurer blev han känd i vida kretsar, och från när och
fjärran strömmade hjälpsökande till det lilla hemmet i Västra Ny. Hans praktik fick
snart sådan omfattning, att han måste ha hjälp för att uppehålla den. Han lärde sin
hustru och även döttrarna läkekonsten, och dessa biträdde honom vid skötseln av de
talrika patienterna.
Nicklas hade även med framgång börjat syssla med invärtes åkommor, och i
hemmet inrättade han ett litet sjukhus för ett mindre antal patienter. Många av dessa
var medellösa, och i sådana fall efterskänktes vårdkostnaden av den godhjärtade
naturdoktorn. För honom var hjälp till människor i nöd det väsentliga. Under de sista
åren av sin levnad hade Nicklas varje lördag mottagning i åkare Oskar Johanssons
fastighet, där Tempohuset nu ligger. Från många håll mottog Nicklas och hans maka
bevis på tacksamhet och uppskattning. Även från till Amerika utvandrade Motalabor
kom gåvor till hemmet i Gärdsnäs.
Bland Nicklas talrika patienter befann sig många arbetare från Motala Verkstad,
där olycksfall i arbetet på den tiden inte var ovanliga. När Nicklas fyllde 70 år, blev
han föremål för omfattande hyllningar. På gamla Gästis vid Strömmen hade ett
hundratal personer samlats, flertalet arbetare vid verkstaden, för att hylla hjälparen i
nöden. Det gick livligt till vid festen, och med tal, sång och gåvor hyllades Nicklas
och hans maka. En av presenterna, en snusdosa i silver, går än i arv till den äldste i
släkten.
Sångkören leddes av en på den tiden välkänd profil bland verkstadsadeln, Lars
Wallander, omnämnd i annat sammanhang. Man sjöng bland annat "Gubben är
gammal", men ingen kunde då ana, att Nicklas dagar var räknade. Några månader
senare omkom Nicklas i Lid vid badning i Vättern.
Ännu lever minnet kvar av många av Nicklas lyckade kurer. Här skall endast en
30relateras. En ung arbetare vid Motala Verkstad fastnade med armen i en remskiva
och blev svårt skadad. Verkstadsläkaren undersökte honom och lär ha yttrat:
Enligt min erfarenhet borde jag amputera er arm, men jag skall skicka er till
Nicklas i Lid. Kanske kan han hjälpa er. Jag har stort förtroende för honom.
Verkstadsskjuts beordrades till Nicklas, som lappade ihop den skadade armen,
och efter en tid kunde ynglingen återgå till arbetet.
Nicklas' i Lid stora framgång vid utövandet av läkekonsten var säkerligen grundad
på medfödda anlag och på stor erfarenhet och observationsförmäga. Han beskrivs
som mycket intelligent och praktiskt klok. Hans förmåga att ställa diagnos är även
omvittnad. Kanske har Nicklas i Lid minne så här långt efter hans död i någon män
bleknat, men hågkomsten av honom lever kvar i Nicklas plåster och Nicklas liniment,
än i dag eftersökta läkemedel som tillverkas enligt hans originalrecept
Smedsby gamla Skola
Två Klassfoton
Fotot från ca 1926
Fotot från ca 1934 - 1936

Motala – en medeltida centralort.

Även om Motala fick stadsprivilegier sent (1881) kan orten betecknas som en tidig medeltida centralort i västra Östergötland. Redan namnet vittnar om ortens kommunikationsmässigt centrala läge, en plats där vägar möts (Mot i Motala) och där befolkningen samlas för olika aktiviteter (om ortnamnet Motala, se nedan). Till det geografiskt strategiska läget bidrog i hög grad ortens placering vid Vätterns utflöde i Motala ström och det rikhaltiga fisket i detta vattendrag. Det strömmande vattnet kom också att fungera som kraftkälla för ett stort antal kvarnar, smedjor och andra anläggningar. Mitt i strömmen fanns huvudgården Hårstorp, som var ett av flera fästen i västra Östergötland för en av rikets ledande frälseätter. Vättern och Motala ström erbjöd möjligheter att sjövägen nå Västergötland, Småland och Närke samt centrala Östergötland.

I likhet med Norrköping, där också kvarndriften och fisket i Motala ström var omfattande, omgavs Motala av bergslagsbygd i norr och jordbruksbygd i söder, ett möte mellan skog och slätt. Bland fornlämningarna märks en försvunnen domarring där de äldre vägarna från Skänninge och Vadstena möttes. Senast under 1370-talet blev Motala tingsplats för Aska härad. År 1370 var Sjökumla, strax söder om Motala, tingsställe.
En bild som visar när laxen tas om hand.
Lax- och ålfisket i Motala ström
‏I de många fasta fiskena, fiskeverken, i Motala ström mellan Vättern och Boren fångades lax. Till skillnad från i andra delar av Sverige fångades laxen inte när den gick upp från havet utan istället när den i Vättern sedan lång tid tillbaka stationära laxen gick ned i strömmen för att leka längs de grus- och stenbankar som fanns innan strömmen dämdes upp inför bygget av Motala Kraftverk. I Motalas fiskeverken fångades laxen således när den gick med strömmen och inte när den gick emot vattenströmmarna. Användningen av fasta fisken var arbetsbesparande och antagligen sköttes de av kvarnarnas arbetare.
 
Före uppdämningen och skapandet av Hårstorpsjön fanns 15 fasta laxfisken i Motala, varav tre vid Motala Kungsfiske, två vid Nykvarn, tre vid Falks knipphammarsmedja, ett vid Spolegården, två vid Hällegården, två vid Katrinefors och två vid Holms bruk. Förr i tiden var det också vanligt med notfiske. Egenartat för Motala ström var det så kallade spång- och håvfisket, som blev vanligt sedan ljusterfisket 1866 förbjudits. Syftet var att skydda laxen eftersom fiske med ljuster var mycket effektivt. Vid de arkeologiska utgrävningarna i Motala har åtskilliga ljusterspetsar hittats, troligen den största ansamlingen på en och samma plats i Norden. Ålen fångades både i det fasta laxfisket och i ålvirklar mitt i strömmen, bland annat nedanför den av kronan ägda Herrekvarn.
 
Göta Kanals inlopp till Vättern. 1872.
‏Motala Gästgivaregård, Gästisparken och tingshuset
‏Motala Gästgivaregård med anor sedan 1600-talet drevs som gästgiveri fram till 1911. Efter att ha använts för hantverksmässor under 1930-talet och som militärförläggning under andra världskriget revs gästgivaregården 1964 i samband med att riksväg 50 fick en ny sträckning. Vid den undersökning som gjordes under 1920-talet fanns på platsen, förutom den 1822 på grunden av det gamla Motala Hus uppförda gästgiveribyggnaden, ytterligare sju byggnader och en välplanerad park, Gästisparken. I söder fanns ett före detta tingshus, uppfört 1853, som ersatt ett tingshus från 1750-talet. Det senare hade föregåtts av den äldre gästgivaregården som också hade fungerat som tingslokal. Från 1860-talet kallades gästgivaregården för Hotell Prins Carl och parken Strömparterren. Inom Gästisområdet har flera gamla vägar gått samman, bland annat rester av hålvägar söder om området. År 1910 flyttades tinget från Gästisområdet till det nya tingshuset vid Järnvägsparken.
 
Baltzar von Platens idé att anlägga Göta kanal, Motala Verkstad och staden Motala
 
Då Göta kanal byggdes 1810–1832 växte en mängd små samhällen upp längs kanalen. 1822 anlade Baltzar von Platen en mekanisk verkstad i Motala, AB Motala Verkstad, där så småningom en bruksort gradvis växte fram. 1823 blev Motala friköping, också det på förslag av von Platen. Verkstaden växte snabbt och på 1830-talet bodde det fler än 500 människor i området närmast verkstaden, men bara 75 i själva köpingen. 1863 blev Motala köpingskommun och år 1881 fick man stadsrättigheter. Därmed hade von Platens idé om att anlägga en stad på denna plats förverkligats. Fortfarande skedde dock den mesta expansionen i området runt verkstaden. 1948 slogs "verkstadsstaden" Motala Verkstad samman med staden Motala.
 
Motala – Göta kanals centralort
‏Göta kanal mellan sjöarna Vättern och Boren minner om Motalas centrala placering längs kanalen. Vid Motala hamn ligger Göta kanalbolags huvudkontor. Gångstigen längs kanalen mot Boren passerar den monumentalt utformade Platens Grav innan den når Motala Verkstad, som anlades 1822 för att montera ett engelskt mudderverk för kanalen och reparera kanalbolagets ångmaskin. I verkstaden tillverkades slussportar och broar för kanalens östgötalinje. Senare följde en omfattande produktion av ångfartyg mm. Vid Motala Verkstad, som gett Motala epitetet den "svenska verkstadsindustrins vagga" finns bland annat en torrdocka med en redan från början avancerad påfyllnings- och avtappningsfunktion. Den gamla dragvägen, som användes för att dra icke motordrivna fartyg, fortsätter mot Borenshults slussar som uppfördes 1823-1825 där kanalen mynnar ut i Boren. Med sina fem slussar är det Göta kanals brantaste och näst största slusstrappa. De döptes till Minnets fem slussar. Det var i Motala som de första spadtagen för Göta kanal togs. Det skedde under högtidliga former 24 maj 1810.
 

Allmänna kommunikationer
‏Sedan Göta Kanal tagits i bruk blev nästa steg i utbyggnaden av ortens kommunikationer invigningen 1873 av järnvägen Mjölby–Hallsberg. Motala C och Motala Verkstads station var ortens båda järnvägsstationer längs banan. Motala anknöts till Mellersta Östergötlands Järnvägar när den smalspåriga banan Motala–Fornåsa stod klar 1915. Förutom Motala C fanns Holmsbruks station vid denna järnvägslinje mot Linköping.

 

Vid komunreformen 1862 bildades köpingskommunen Motala köping som 1 april 1881 ombildades till Motala stad. År 1880 (efter beslut 1878)

‏Stadskommunen utökades 1917 och 1948 med resterande delar av Motala socken/landskommun och 1948 även Vinnerstads socken/landskommun. Inkorporeringen 1917 innefattade ett område åt väster och norr, bland annat Bispmotala, Bondebacka, Brunnsvik och Samuelsberg, åt nordost längs Östermalmsgatan nästan ända fram till nuvarande sporthallen och i söder Gästisområdet och området mellan Vättern och Vadstenavägen. Landskommunen önskade gå samman med staden som avböjde eftersom landskommunens befolkning skulle komma att utgöra majoriteten efter en sammanslagning. Ett annat motiv var att undvika skattehöjningar. Därför blev det endast ett begränsat område som 1917 tillfördes köpingen. Under 1930-talet hotade landskommunen att bilda en egen köping om stadens styrande inte gick med på en sammanslagning.

 

1971 uppgick stadskommunen i Motala kommun med Motala som centralort. Ortens bebyggelse har längs Vätterns södra strand också kommit att expandera in i Västra Stenby socken.

‏Fram till 1948 var Motala tätort uppdelad på tre kommuner: Motala stad, Motala landskommun och Vinnerstads landskommun. De tätbebyggda områdena i Motala landskommun bestod norr om Motala ström av:

‏Motala Verkstad (inklusive Bergsäter, Duvedal, Hårstorp och Göta kanal-området; cirka 3 800 invånare 1 januari 1936)
‏Västra Lund vid sjön Boren
‏Söder om strömmen utgjordes Motala landskommuns tätortsbebyggelse av

‏Holms samhälle (med bland annat Electrolux kylskåpsfabrik; ca 720 invånare 1 januari 1936
‏Brinken (med bland annat Motala epidemisjukhus; ca 1 475 invånare 1 januari 1936).[43] Brinken var delvis sammanbyggd med Motala stad och Holms samhälle.
‏Den tätbebyggda delen av Vinnerstads landskommun bestod av Charlottenborg (med bland annat Asps klädesfabrik) inklusive Strandkullens villastad med sammanlagt ca 600 invånare 1 januari 1936.

 

Före 1917 var stadens yta högst begränsad. År 1892 var Motala Sveriges till ytvidden minsta stad - cirka en halv kvadratkilometer. Stadens yta var före utvidgningen 1917 endast 55 hektar. Efter inkorporeringen av vissa delar av Motala landskommun 1917 mer än tiofaldigades ytan. Den 1 januari 1918 omfattade staden 796 hektar (varav 791 land).

‏I kyrkligt hänseende har Motala alltid hört till Motala församling med delar i Vinnerstads församling, som 1969 uppgick i Motala församling. Före 2006 låg även delar i Västra Stenby församling som då uppgick i Aska församling.

 
År 1370 var Sjökumla tingsplats för Aska härad. Efter några år flyttades tinget till Motala. Det skedde senast 1374 eftersom Motala 3 januari detta år uppges som tingsplats. Sedan den 1607-1611 uppförda kungsgården Motala hus i Motala, där häradstinget hållits sedan 1610, förfallit flyttades tinget omkring 1645 åter till Sjökumla som fungerade som tingsplats innan häradsrätten 1673 flyttade tillbaka till de renoverade domstolslokalerna i Motala hus. Orten ingick till 1881 i Aska tingslag därefter till 1971 i domkretsen för Motala rådhusrätt. Från 1971 till 2002 ingick Motala i Motala domsaga och orten ingår sedan 2002 i Linköpings domsaga.
 

Befolkningsutveckling
‏År 1850 hade köpingen 503 invånare, 1860 1 163, 1870 1 574, 1875 1 808 och 1880 2 015.[53] Vid slutet av 1881 hade Motala stad, som samma år fått stadsprivilegier, 2 077 invånare.

‏Till Motala stad överfördes 1 januari 1917 delar av Motala landskommun. Av befolkningsökningen på 2 441 personer under 1917 svarade tillskottet från landskommunen för 2 364.[55] Vid utgången av 1917 hade staden 5 436 invånare. Vid samma tidpunkt bodde 7 163 personer i Motala landskommun och 995 i Vinnerstads landskommun.

 
Sedan Motala och Vinnerstads landskommuner 1 januari 1948 inkorporerats i staden uppgick folkmängden till 23 374 personer. Ett år tidigare bodde 9 643 personer i staden, 12 072 i Motala landskommun och 1 150 i Vinnerstads landskommun.
 

I AUGUSTI 1633 kom en trupp soldater marscherande på Skänningevägen.

De tillhörde Östgöta regemente till fots och voro på väg till sina hem i Motala och Västra Ny socknar, en del efter flera års tjänst i utlandet. Regementet hade eskorterat Gustaf Il Adolfs lik från Wolgast i Tyskland, där det länge vilat, och hem till Nyköpings slott. Motalasoldaternas kapten, Oswald Toll, hade dött i Rothenburg och regementschefen, översten Erik Hand, till vars eget kompani Västra Ny soldater hörde, hade dödligt sårats vid stormningen av Atle Veste vid Nürnberg. Efter mönstring vid Fyrby hade regementet hemförlovats för någon tid.
‏Vi skola nu följa soldaterna genom Motala södra och norra by, på de vägar man mycket väl kan förmoda att de i verkligheten vandrade till sina hem.

 
Från de öppnare trakterna i Vinnerstads socken kommo soldaterna in i ett bälte av huvudsakligast barrskog, utgörande utmark till Motala södra by. Denna utmark utgjorde fortsättning åt öster av Fålehagen eller Stodhagen, som den då kallades, och som sades vara bevuxen med "herlig skough". Så började vägen stupa nedåt i gamla Motalabrinken och snart syntes en rätt öppen trekant mellan. Skänningevägen (Fogdegatan) och äldsta Vadstenavägen, som här kom fram ur skogen. På denna trekant var häradets avrättningsplats belägen inom ett avgränsat, fyrkantigt område. Kanske hängde där just då en tjuv i galgen, men detta tilldrog sig säkert föga intresse från soldaternas sida. Sådant hade varit dagligt skådespel för dem.
 
Komna ned till "Nedre Snippen" där Skänninge- och Vadstenavägarna sammanstöta och där ett vägmärke fanns, finge de en överblick över strömmens dalgång och Motala södra och norra byar, med sina låga, grå, knuttimrade hus, med halm eller torvtak, med åkrar och ängar kastade, om varandra och gripande in i varandra, allt efter markens lämplighet för odling, allt omgivet av gärdesgårdar, mängden av gärdesgårdar. Ängarna voro bevuxna med al, björk, gran, hassel och videbuskar samt mera enstaka ekar, de I sistnämnda mer förekommande uppåt Ekön. Kyrkan och Motala Hus voro de dominerande byggnaderna.
 
Nedanför "Nedre Snippen" fortsatte skogen på vägens vänstra sida, men till höger låg södra byns äng närmast vägen och till höger därom åkergärdena, som sambrukades av fyra av byns hemman. Över denna äng och åker ledde en genväg från "Nedre Snippen" ned till södra byn, men defter kartan att döma var den vägen endast en stig, som icke torde varit avsedd för åkdon. Stigen motsvaras väl nu närmast av Djupgatan.
‏Så kommo soldaterna ned till strömmen, där storbron ledde över vattnet. Den var av trä och vilade på 16 stenkar. På nuvarande gästgivaregårdens område, till höger om vägen, som kallades stora landsvägen, låg det tydligen rätt stora "Konungshuus", kallat Motala Hus, som hertig Johan av Östergötland låtit uppbygga, "att hafwa der uti nattläger, när han der skulle fiskia och jaga, "der af han een storr liebhafwer varit".
 
Här hade Gustaf Vasas av danskarna avbrända kungsgård en gång legat. På två sidor hade Motala Hus varit omgivet av en trädgård, som år 1621 sköttes av hustru Ingeborg, boende i en backstuga, men nu var trädgården uppgjord till åker. Även mitt emot, på andra sidan vägen, var en åker, liksom på platsen där gamla tingshuset står. Den senare åkern tillhörde Lars Sparre på Ulvåsa, som ägde flera åkrar och byggnader i södra byn.
 
Efter hertig Johans död år 1618 inrättades krog i Motala Hus. Åtminstone sedan år 1624. hade Lasse Larsson varit krögare här. Han gav därför 10 daler silvermynt i kronoskatt "utij gått Mynt". Enligt hans privilegier fick ingen annan än han idka utskänkning i Motala, vilket icke hindrade att där funnos åtskilliga lönnkrogar. Från år 1633, kanske tidigare, höllos även häradstingen på Motala Hu
 
Säkerligen gjorde soldaterna halt vid krogen för att förfriska sig med öl. Här var ortens nyhetscentral. Soldater, permitterade och invalider, träffades här och soldathustrur sökte erhålla upplysningar om sina i fält varande män. Givet är, att de hemvändande soldaterna hade mycket att berätta. Byborna samlades här, särdeles synas mjölnarna ha varit flitiga krogbesökare. Trätor och slagsmål voro vanliga och även mord inträffade. Man kan förmoda, att korpralen Olof Hemingsson, ny i denna befattning sedan hans företrädare stupat i Freiberg, och soldaten Anders Hemingsson skildes från de övriga soldaterna efter krogbesöket och fortsatte till södra byn, där de tydligen hörde hemma. För att komma dit hade de att vandra den väg som gick utmed Husets åker (nu gästgivaregårdens trädgård och fastigheten Täppan), varefter de passerade Kungsfisket, som tillsammans med Herrekvarn (Kungskvarn) arrenderades, åtminstone från år 1634, av f. d. hövitsmannen för hertig Johans hakeskyttsfänika, sedermera kaptenen och majoren Mårten Hemingsson.
 
Arrendesumman var 150 daler silvermynt årligen. (Denne Hemingsson adlades år 1647 med namnet Lindeberg, vilket namn måhända togs efter första stavelserna i namnen på två av hans mest betydande gårdar i Motala socken: Lindenäs och Bergsäter.)
‏Därefter kom man fram till de fyra lika stora gårdarna i södra byn, nämligen Hollstensgården med sin kvarn, brukad av Bengt Andersson; Stjärnorpsgården, som jämte sin kvarn låg öde år 1635; Aspegården, som brukades av Håkan Persson och vartill hörde det ödelagda Sågarehemmets kvarn på andra, sidan strömmen, vid Långspången; samt Spolegården, brukatd av Jon Spole och vars kvarn även låg vid Långspången, utanför Aspegårdens kvarn.
‏Längre ned utefter strömmen låg slutligen Fiskaregården, brukad av Lasse. Denna gård hade sina egna åkrar och ängar. Dess kvarn låg är 1634 öde sedan mjölnaren rymt för att undgå straff för osedlighet. I den kvarnen hade hertig Johans fällberedare tidigare haft en sämskarestamp.
 
Vi återvända till de övriga soldaterna, som vi lämnat framför krogen och passera över storbron, som väl efter vanlikheten stod under reparation. På andra sidan, i norra byn, låg först till vänster en liten åkerlycka, tillhörig I klockaren och till höger en änghage, tillhörande Lasse krögare. Ovanför denna änghage utgick åt höger vägen som ledde till Hårstorp, Duvedal och vidare åt Husbyfjöl. Denna väg följde bitvis Verkstadsvägens sträckning före strömmens uppdämning. Långt senare kallades som bekant denna väg "gamla vägen".
 
Man kan tänka sig att Håkan Larsson i Offerby, nybliven korpral sedan företrädaren stupat vid Mainz, samt soldaten Lars Nilsson i (Kars) Hult begåvo sig in på sistnämnda vägen. De passerade den gränd (nu Bryggaregränd), som ledde ned till Herrekvarnen med sin mjölnarstuga, vidare förbi Storgarden, som Erik Springare brukade och som även arrenderade Hospitalskvarnen (Storgårdskvarnen), sedan länge en tämligen kal backe till Långspången med Aspegårds (f. d. Sågarehemmets) och Spolegårds förut nämnda kvarnar. Vidare förbi den helt ödelagda Hellegården, där tidigare varit en kronans krutstamp, med 6 mortlar, byggd 1611 av laxfiskaren och kvarnbyggarn Gudmund Nilsson och nedlagd 1629. Därefter förbi Backegården med sin ödelagda kvarn där Nils Larsson och hans hantlangare arbetade i knipphammaren, kanske med tillverkning av ett sågblad för slottssågen vid Hårstorp eller med smide för slottet i Vadstena. På vägens vänstra sida lågo hemmanens åkrar med ängarna ovanför dem, upp emot Källarhernsvägen (nu Nedre Hårstorpsgatan). Till Motala norra by hörde utmark, kallad Bråstorpsskogen, som användes till betesmark och vedhygge. Angavs vara oländig.
 
Ringmur kring Motala, gamla kyrka.
‏Vi återvända nu till de soldater som lämnats strax ovanför storbron och fortsätta med dessa stora landsvägen uppåt. På högra sidan, ovanför Lasse, krögares änghage och den nyss omtalade vägen åt Stor- och Backegårdarna, låg en av Skattegårdens åkrar. Därefter följde, fortfarande till höger, Skattegården, belägen ungefär i nedre hörnet av nuvarande Bispmotalagatan och Poppelgatan. Denna gård nämnes som skatte redan år 1409 och var till arealen den största i Motala byar. (Bispmotala utgjorde en särskild by.) Tidigare hade Skattegården varit tilldelad Jöns laxfiskare på livstid för hans trägna arbete i kungsfisket. (Gården blev 1692 kaplansboställe med byggnaden uppåt nuvarande prästgården.) Platsen ovanför klockarens lycka, till vänster om landsvägen, och upp till södra sidan av kyrkans ringmur, upptogs av Bispmotala bys södra gärde. Detta räckte dock icke ända fram till landsvägen utan där var måhända en öppen plats på vilken kyrkobesö-kare kunde ställa sina åkdon. Därefter följde den gamla, oansenliga kyrkan, på sin nuvarande plats, inom sin ringmur. Endast en port, stiglucka, fanns i denna mur och den var på södra sidan. Varje gård skulle hålla sitt stycke av muren i ordning.

Kyrkoherden Johannes Ingemari Sundius, som bodde i Bispmotala by, kunde taga en genväg hem från kyrkan på en stig över denna bys gärde, som omslöt , ringmuren på två sidor och sedan utbredde sig utefter Vätterstranden ända till andra sidan om Bispmotala bys tre byggningstormter. Hittills hade stora landsvägen ganska nära följt nuvarande Bispmotalagatans sträckning, men ungefär från hörnet av denna gata och nuvarande Kyrkogatan fortsatte landsvägen i en tämligen rät linje upp till vad som senare kallades Medevitullen, där landsvägen inföll i nuvarande Medevigatan. På detta vägstycke tillstötte vägen från Bispmotala. Medevigatan synes ha haft samma sträckning då som nu, åtminstone upp till Ekön. Från kyrkan räknat låIgo först Skattegårdens åkrar och ängar och klockarens åkrar på ömse sidor av vägen. Efter klockarens åker på högra sidan, den s. k. Långlyckan, följde Eketorps äng, upp till Bondebackavägen, men på vänstra sidan, ovanför Skattegårdens åker fortsatte gårdens äng upp till Stenstorps åker och äng.

Stenstorp bodde en änka. Torpet, som låg ganska långt från landsvägen, blev senare ödelagt. I Ekan (Eken, Ekön), ovanför Bondebackavägen, bodde avskedade; soldaten och landsknekten Arvid Persson. Han hade varit hakeskytt i Mårten Hemingssons fänika och besatt torpet fritt i livstid emedan han var "förlahmet och skuuthen bleffwen för Riksens fiender wed Riga". (Hake var ett grovkalibrigt handeldvapen med väldig rekyl.) Kanske gjorde de hemvändande soldaterna besök på Ekan. Härifrån fortsatte i så fall furiren Erik Månsson i Brunsvik, soldaten Jöns Persson i Illersjö och Västra Ny soldater sin väg hemåt. Västra Ny sockens hemkomna soldater voro: Per Nilsson i Tackebo, Torsten Ersson i Belleberg, Anders Svenason i Rustninge, Sven Olsson i Beggeby, Jöns Persson i Åsen och Olof Nilsson i Skattelyckan. Lika många hade gått förlorade i Tyskland under något mer än ett års tid.

Vi kunna då även föreställa oss, att soldaterna Jon Månsson i Eketorpet och Anders Persson i Orrekullen, som angavs vara musketör, vände in på den väg, som från Bondebackavägen ledde fram mellan Eketorps och Perstorps åkrar och ängar på ena sidan och Källehemmets (Davidshems) på den andra. En del av denna väg har tydligen sammanfallit med nedre hälften av nuvarande Davidshemsgatan och därefter något så när med nuvarande Floragatan. Och så, var Jon Månsson hemma i Eketorpet, vilket år 1637 var "alldeles nederrutit och förfallet". Här bodde några år senare den år 1632 avlidne lagläsaren Lars Jonssons i Karshult dotter Brita, som dömdes att mista livet emedan hon stått i otillbörligt förhållande till en man hon träffat på Motala Hus medan hennes egen man, en korpral, var i Pommern. Anders Persson hade att fortsätta förbi Källehemmet, som David brukade, förbi Perstorp, år 1635 bebott av en "fattig och alldeles oförmögen änka", sedan in på vägen till Mosskärr, år 1635 brukat av Jon och beläget i nordöstra ändan av nuvarande kyrkogården.

‏År 1638 var Orrekullen öde, byggnaderna alldeles ruinerade och torpet inlades under Mosskärr. Från Orrekullen krånglade sig vägen förbi Källehemmet till Källarhemsvägen (nu Nedre Hårstorpsgatan). I Källarehemmet bodde Måns Davidsson, möjligen identisk med Måns Årre. Han var fattig och betalade endast 1 daler i jordeboksränta. Tidigare hade fiskaredrängar bott i Källar- och Källehemmen.

Alla hemmanen i Motala båda byar hade svaga jordbruk och redan tidigt på 1600-talet förmedlades de i mantalet. I förhållande till arealen hade de stort antal kreatur. Får hållas överallt.
‏Någon gårdsbeskrivning från 1600-talet har ej påträffats. Först från år 1725 finnes ett syneinstrument för Källehemmet, som då var pipareboställe under Östgöta infanteriregemente och Vadstena kompani. Till bostället hörde då ett boningshus i norr, 14x8 1/2 alnar, med tre fönster och innehållande stuga med öppen spis och bakugn, förstuga och förstugukammare utan eldstad, 2 bodar och redskapsskjul, allt detta inom ett plank med 2 luckor. Utanför planket fanns badstuga, stall för 2 hästar, fähus med 6 bås och fårkätte, loge, 2 lador, svinhus och humlegård med 80 stänger.
‏Den återgivna kartan är hämtad ur, den första kartsamlingen som upprättats över gårdar, den s. k. geometriska jordeboken. Dessa kartor äro tämlig

en klumpigt utförda och visa endast gårdarnas lägen samt deras åkrar ochVägarna äro oftast icke inritade, men med ledning av gårdarnas lägen och jämförelse med, nyare kartor kunna vägarnas lägen bestämmas. Man kan dock icke vara säker på att finna alla vägar. Det är t. ex. mycket troligt, att redan år 1637 Mosskärrsvägen fortsatte nedför den backe där prästgården nu ligger och träffade stora landsvägen där Stora torget är beläget. En sådan väg fanns i början av 1700-talet, då den ungefärligen synes ha följt nuvarande Marstadsvägen. Någon antydan till att Nedre Hårstorpsgatan skulle ha fortsatt nedåt kyrkan finnes icke.

Kartan ger givetvis icke besked om bebyggelsens täthet. På gårdarna funnos tydligen flera bostäder, backstugor och andra, bebodda av hantverkare och daglönare.
‏På grund av de gamla kartornas mindre exakta utförande, måste en viss osäkerhet vidlåda jämförelserna mellan sträckningen av kartornas vägar och nuvarande gator.

ADEL PRÄSTER BORGARE BÖNDER TORPARE BACKSTUGE SITTARE

Huvuddelen av befolkningen bodde länge på landsbygden, i byar eller i fritt belägna gårdar och hus. Men det fanns inte ett slags bonde, det var en hierarki med många benämningar. Ofta är det skattskyldigheten och beroendeställning till markägare
som är grunden till nomenklaturen. Begreppet jordnatur användes för att dela in gårdarna efter ägandeformer. Överst fanns adeln med sina frälsegårdar, som var befriade från skatt. Skattegården ägdes av en självägande bonde medan kronogården ägdes av staten. I Sverige finns två adelstitlar, greve och friherre. Den senare
tilltalades med baron, men hustrun med friherrinna. Den gård där adelsmannen bodde kallades sätesgård.
• Skattebonde Självägande, betalar skatt till kronan, rösträtt.
• Kronobonde Brukar kronohemman, betalar avrad, har
rösträtt, besittningsrätt och förköpsrätt.
• Hemmansägare Självägande, samma rätt som skattebonde.
• Kyrkbonde Bonde eller åbo på kyrkans jord.
• Landbonde/landbo Arrendator på 49 år, äger hus och
inventarier, obetydlig dagsverksskyldighet.
• Frälsebonde Landbo på jord tillhörande frälse, ingen rösträtt,
avrad in natura, pengar eller dagsverken.
• Hemmansbrukare Arrendator av annans jord, landborätt.
• Arrendator Nyare benämning på landbo.
• Åbo Landbo, har arvsrätt till barn/barnbarn.
• Prebendebonde Bonde på kyrkans jord, betalar lön till
biskopen.
• Birkarl Storbonde med ensamrätt på handel och att beskatta
samer.
• Hälftenbrukare Brukar någons gård mot hälften av
avkastningen.
Därutöver finns många benämningar på obesuttna:
• Torpare Depositionsrätt på livstid, krav på dagsverken.
• Panttorpare Torp på 49 år, äger byggnader, djur och
inventarier, liten dagsverksskyldighet.
• Skogstorpare 15 skattefria år, 50 års arrende, jobbar i
skogen.
• Backstugusittare Hus på ofri grund, arbetar hos jordägaren,
andra bönder eller med hantverk.
• Dagkarl Arbetar mot mat och dagpenning, bor i torp eller
backstuga.
• Statare Gift lantbruksarbetare, 1-årskontrakt, hustrun
mjölkningspliktig, lön in natura, bor i flerfamiljshus.
• Undantagsman/födorådstagare Kontrakt på rätt att bo som
ålderspension.
• Inhyses Bor hos någon mot tjänster.
• Inhyseshjon Gammal piga eller dräng som får bo kvar.

Till första sidan Lake Vättern